Jag har i halva mitt liv önskat att jag hade en tatuering. Jag tyckte att det var fint och tufft. Så länge min mor levde så tvekade jag. Är det klokt egentligen att som vuxen med barn bry sig om vad mor  säger? Sen var det  alla andra som skulle lägga sig i. Jag skulle ångra mig oc h jag vet inte allt. Min son sa att jag skulle utmärka mig på ålderdomshemmet:" gå in till hon med tatueringen" skulle dom säga,. Min man tyckte det var det dummaste han hört, ja jag hade alla emot mig. Men sen fyllde jag 50 och då gav jag mig inte . Jag gav mig själv  en tatuering i födelsedagspresent. Hemma sa jag att jag skulle på ansiktsbehandling, så ingen skulle stoppa mig.Och än i dag 7 snart 8 år efter ångrar jag mig inte. Jag blir glad  varje gång jag ser den . Nu funderar jag på en till, jag är sugen. Till saken hör att när min Kenth där hemma såg den efter 14 dar! (jag sov i T-shirt) så skrattade han bara. Mitt äldsta barnbarn var en av de första som fick se den (och  hennes mamma ), hon var väl en 6-7 år då och hon kunde hålla tyst!!! Det tyckte jag var strongt gjort.