Hej Vad rörd jag blir när jag läser era kommentarer. Vad snällt att ni försöker pigga upp mig. Det hjälper faktiskt lite. Idag känns allt bättre.  Jag har arbetat i 25 år som först hemsamarit och senare efter utbildning undersköterska i hemvården. Jag trivdes nästan alltid. Aldrig att jag tänkte att "usch nu  är det måndag igen" Vad  dom har mycket att berätta, gamlingarna. Ja jag säger så, det är inte alls fel. Dom var ju gamla , dom man gick hem till.Annars får dom ingen hjälp.Men arbetet ändrade  sig under åren som jag jobbade. Ibörjan hade man tid att prata med dom och gå ut o gå, Men på slutet,dom sista åren hade man så nbråttom, att när man kom hem till dom  så  fast man såg att ett sår inte läkte bra så la man om som tidigare ,för man hann ej  tänka efter  hur man kunde ändra  och ta andra förband som kanske hade läkt såret bättre. Det  är hemskt men så var det. Jag måste berätta att  jag  var på ett 100 års kalas. Det var en man som fyllde 100 år och var absolut klar i huvudet. Det är nog inte så många som varit med om det , eller hur?