Efter 1 vecka inne pga. snön skulle jag försöka ge mig ut igår. med hjärtat i halsgropen gav jag mig av. ( men jag längtade ut, ingen frisk kan veta vad det betyder att kunna gå som man vill)Jag skulle köra en lagom tur till centrum och hem. Jag bor precis i utkanten av en liten stad. Ja nästan centralt. Men jag måste säga att det var hemskt. Stan har knappt skottat trottoarer och inte upp o nerfarter vid övergångställen. Ändå har det inte snöat sen i måndags ung och då kom det inte mycket. Är det meningen att man skall stanna inne? eller vad menar dom som styr. En gång på vägen dit och en gång  när jag körde hem hem körde jag fast men kunde ta mig loss själv. För er som inte vet har jag en permobil. Sen var jag nästan hemma , närmade mig ett övergångställe. Dåligt skottat och ramlade Som tur var tog snövallen emot så jag skadade mig inte men usch att inte kunna ta mig upp själv. men en dam och en herre klarade det och jag tog mig hem.  sen var hela dagen förstörd,antagligen fick jag en chock. jag låg hela eftermiddagen . Men nu är det en ny dag och jagv tar nya tag. mitt valspråk (om jag var kunglig) vore "hon som inte gav sig". Jag tror att alla som känner mig håller med.Sen på efter middagen bakade min man franskbullar och kom in till mig där jag låg men varma bullar där smöret nästan smälte MMMMMMMMM säger jag bara. Och en kopp kaffe. Förstår någon att jag håller hårt i honom? ( skämt)Jag måste bara berätta att när något händer mig , som att mina föräldrar eller andra nära dog eller någon jag känner ligger på sjukhus ( när det händer ) vill jag bara försvinna, eller sova ifrån allt. Det är väl mitt sätt att handskas med sånt jag ej vill vara med om. jag sover aldrig så bra som när någon är allvarligt sjuk eller så       Gunnel